Sofia Hedström

För bara ett par dagar sedan var jag nästan lite glad över det. Självklart kändes det lite konstigt när jag tänkte på att på nästa skola jag går på kommer inte en enda från min nuvarande klass finnas, men samtidigt kändes det skönt då det någon gång måste ske, rent ut sagt.

Nu känns det dock bedrövligt. Det känns som om jag vill återuppleva alla dessa sex år, fast på samma gång är jag oerhört glad över att jag inte kommer behöva göra det. Det är verkligen blandade känslor. Dessutom la Linn upp en nostalgifilm i vår facebookgrupp fullt med en massa klipp som visar nästan var och en i klassens förändring samt hur klassen genom åren blivit komplett. Hur vi byggt upp en så jordnära, underbar relation med varandra så det inte är sant. Och när jag såg klippet blev jag helt ..stum. Av någon anledning kan jag aldrig gråta vid sådana här tillfällen, men istället kände jag mig bara tom och vemodig vilket är snäppet värre.

När jag ser tillbaka på den tid vi i klassen haft, alla 30 pers med helt olika personligheter, intressen, ursprung osv, då blir jag utan att överdriva helt varm i kroppen. Jag insåg ikväll att jag verkligen, verkligen bryr mig om 9A. Och det gör det värre att lämna.

Tillsammans har vi deltagit i allt från "Vi i femman" till "Naturvetarmästarna", vilket vi dessutom vann. Vi har åstadkommit stående ovation från hänförda publiker på allt från Lucia till Vårkonsert i universitetsaulan. Vi har kämpat och stöttat varandra i tävlingar såsom Balder-Katarinakampen och tillsammans har vi delat på den belöning vi fått efter vårt hårda arbete. Att vi dessutom toppar Uppsala läns listor på bästa skola säger sig självt. Vi är helt enkelt bäst.

Blandade känslor.

Jag vill inte lämna. Samtidigt pirrar det i hela kroppen när jag tänker på framtiden. Hur går det ihop?

9A. Tillsammans har vi varit en fantastisk klass. Vi är ett levande bevis på hur folk som är så olika kan bli så nära. Vi har totalt struntat den där samma-intressenregeln och bara accepterat varandra och respekterat varandra på förstaklassig nivå. Jag är stolt över att ha tillbringat största delen av grundskolan med er, och jag önskar er all lycka, verkligen all lycka, i framtiden. Det kommer bli något utav oss, det är jag bombsäker på. Att säga att jag älskar er skulle kanske vara lite magstarkt, men jag kan med säkerhet säga att varenda en av er föralltid kommer ha er egna lilla plats nära mitt hjärta. Tack. Tack för att under sex år gjort mitt liv till det det är. ♥