Sofia Hedström

 

Sitter och småskrattar åt ett av mina allra första inlägg här från Belgien där jag totalt ratade skolan och dess elever. Hur många veckor har det gått since? Typ 6? 7? 

Det är otroligt mycket som hänt sedan dess. Antalet läxor vi får per vecka är inte lika chockerande längre, och engelskan har börjat flyta på riktigt bra nu. Folket på skolan är hur snälla som helst, för det mesta, although gossip goes around very quickly. Jag har fattat tycke för en genomsnäll, underbar kille. 

Med andra ord har jag äntligen börjat trivas. Belgien är mitt hem nu, inte bara "ett ställe där jag kommer tillbringa de tre närmsta åren", utan mitt actual home. Och trots det hemska vädret, vårat fuktskadade hus (som vi ifs kommer flytta från om ca 2 veckor) och Waterloo itself som inte riktigt utstrålar samma känsla som mitt älskade Uppsala, har Belgien en charm som hela familjen börjat falla för. Ja, kan nog inte säga mer än att vi verkligen har settled down. 

 

Ikväll kommer min bror. Min Philip. Jag kunde inte vara lyckligare. Dessutom kommer Linn och Nora om sisådär 12 dagar!! Helt sjukt hur snabbt det har gått. 

Imorgon ska jag trots min skadade höft springa ett 5km-lopp med laget, och därefter blir det party med halva skola känns det som, hehe. 

Nu ska jag kolla på film och dricka té med min hosta och Allis. Puss

 

 

Jag saknar dig. Det är så tomt här utan dig, så tomt. Någonting fattas liksom. 

Om 11 dagar kommer du dock ♥

Ligger och suckar här i min ensamhet med en höft som verkar ha ett eget liv. Gud vad ont det gör. Har spungit fyra lopp hittills och har varit så förbannad, så arg, efter varenda ett just för att det har gjort så ont. Det är så galet frustrerande, för jag kan inte pusha mig till gränsen helt enkelt därför att för varje steg jag tar känns det som om en kniv körs in och ut i höften. Låter brutalt, jag vet, men kan inte förklara det på annat sätt. Jag kanske inte är ämnad till att springa cross country helt enkelt. 

 

Peppar mig själv dock med att säga att till våren kommer track and field börja och då SKA jag inte ha ont! Och när jag inte har ont, ja då jävlar ska jag springa fort. 

 

Ikväll ska jag på födelsedagsfest. En kille från elvan (andra ring) som heter Nigel har fyllt år och typ 150 pers är inbjuda. Kommer bli så sjukt roligt! Ska gå med Ann-Kathrin, min tyska skönhet, och dessutom möta upp Ebba där på plats. Sedan kommer ju alla där vara folk jag känner, så det blir sjukt nice!

 

Nu ska jag bara ligga i sängen och vara död tills det är dags att göra mig i ordning till la fiesta. Tonight will be a good night. Det måste den bara vara.

Jag har nog den finaste systern i hela vida världen.

 

 

Första skolveckan på St John's avklarad, och jag överdriver inte när jag säger thank god. Det har varit rent ut sagt ett fucking helvete att komma in i själva skolrytmen, och det som gjorde mig mest chockad var det faktum att de startade skolåret med stort S. Efter 7 dagar (torsdag, fredag samt hela denna veckan) i skolan har jag fått totalt 14 läxor. 14. Och nu snackar vi inte små fjuttiga läsuppgifter, nej då, här satsar man minsann stort. 

Det jag märkt på dessa få dagar är hur otroligt amerikaniserad skolan är. Vem bryr sig om hur eleven mår? Bara betygen ser bra ut från utsidan är allt perfekt. Perfekt. Sedan händer det väl självklart olyckor när elever kollapsar av utmattning, men vad gör det? Allt är ju perfekt. Precis som det ska vara. Dog hon? Vad synd, hon som var en av de som verkligen höjde genomsnittet på skolans betyg. Utifrån sett alltså. 

Och alla dessa bitches. Bitches everywhere. Snea blickar, skratt bakom ryggen, you name it. Det ironiska är att jag hamnat i en årskurs med 97or. Nittio-fucking-sjuor. Så varje gång de kollar snett får jag lust att fråga om det inte är dags för Bolibompa snart. Tyvärr vet de inte vad Bolibompa är. Obildade är de jävlarna också.

 

Nej men nu skola jag vara snäll.

Det ÄR mysigt. Det ÄR kul. Alla är SÅ snälla. 

 

Jag har å andra sidan funnit några sjukt mysiga personer i både min årskurs och de runtom. Den som jag antagligen klickat mest med heter Ebba och är svenska! Asgrym tjej, tar ingen skit och jävligt hardcore over all. Kör motorcross på elitnivå tydligen, men har trots det joinat cross country teamet med mig!! 

Maj-Britt heter en dansk brud som är allt annat än dålig. Snäll, rolig och har så grymt bra smak vad gäller kläder! Gav folk fingret redan första dagen med en badass kavaj och smala jeans. Önskar jag vore lika modig. Maj-Britt går i min årskurs och Ebba går i 11th grade, dvs en årskurs högre. Det innebär att hon precis startat med IB (jag och Maj lirar lugnt med pre-IB) och det lär vara rätt svårt.

 

Så vardagen flyter på med skola, träning, mat, läxor och sömn. Det är bra att jag är så busy, för då slipper jag tänka på det som annars skulle hemsöka mig när jag än slappnade av. 

Jag saknar Sverige.

Jag saknar Uppsala. 

Vännerna. Skolorna. Staden. Människorna. Att kunna cykla på RIKTIGA cykelvägar utan att riskera att bli krossad av en bil. Hus utan fuktskador. Vännerna. 

Vännerna.

 

Jag saknar er, jag saknar er, jag saknar er, ÅH vad jag saknar er.

Och det gör så ont. 

För jag vill också vara där hemma. Jag vill också uppleva det som de upplever just nu. ÅH.

 

 

Längesen, huh?

Den senaste månaden har varit kaosartad, på både gott och ont, därav ingen uppdatering. I slutet av juli tog jag med mig lillasystern och for till Söderhamn där farmor och farfar väntade med minst sagt öppna armar. Det var superhärligt, och under den veckan började ett genuint intresse för golf växa för min del. Gud vad kul golf är egentligen! Varför har jag aldrig tänkt på det förut?

Att säga hejdå till gråtande farföräldrar var ingen lätt match, men en vecka efter ankomst for vi hem till Uppsala igen. Vid det här laget hade våra kära lilla kinesiska vänner redan flyttat in i vårt hus, så jag tog med mig allt mitt baggage och flydde till Järlåsa till en högst efterlängtad och älskad Nora! Åh vad skönt det var. Var där i ca två veckor varav en veckas slitande i en skog (MONEY) och resten av dagarna kollade vi på Criminal minds, fick besök av goseLinn, träffade saknade vänner på stan och shoppade. L!F3 (see what I did there?)

Sedan blev det onsdag den 15 Augusti. Oh shit. Dagen då jag tog med mig allt till mitt nya land fast lämnade kvar mitt hjärta hemma i Uppsala. Okej så dramatiskt var det intE. Fina Linn och Nora följde med till Arlanda där vi satt i en hörna sjukt sentimentala i en dryg timme. Det var inte alls lika jobbigt att säga hejdå som när jag for till USA. Då visste jag inte om vi skulle ses på hela året. Nu, å andra sidan, är jag tvärsäker på att vi kommer ses om max 2 månader, och DUDE, det är ingenting jämfört med ett år. 

 

Orkar inte skriva om Belgien än. Vet inte vad jag tycker om staden, om huset, om miljön. En sjuhelsikes galen trafik kan jag bara säga. Och här ska jag börja övningsköra? Dear lord. 

 

BILDER KOMMER. Det är bara som så att någon jävel stulit vårat internetmodem och hela internet fuckar up. Har tagit två timmar att skriva detta sjuka inlägg, så jag tror jag avstår från bilder idag, hehe. Puss

Insåg idag att för snart ett år sedan prick flyttade jag tillbaka till Sverige efter att ha bott i Tampa, Florida i 14 månader. Den 24 Juli 2011 (dvs ida för ett år sedan) befann jag mig i North Carolina med resten av löpartjejerna på ett elitlöparläger. Har inte hunnit låta alla intryck och erfarenheter jag fick sjunka in riktigt än, men minnena kommer tillbaka, en och en. Gud vad jag saknar Tampa.

Jag saknar vårt fina utrymliga hus. Våra underbara grannar (våra grannar i Sverige är också grymma, men Joe och Thryth är simply the best) som gjorde svåra tider uthärliga - not even kidding. Mina vänner från Plant High. Löpargänget. Coach Harrison (ibland). Till och med själva Plant high school med alla cheerleading bitches och cocky football guys har funnit sin egna lilla plats i mitt hjärta. 

Och självklart saknar jag de lite lyxigare delarna: att bo mindre än tre minuters gångavstånd från ett otroligt bra gym. Att glida runt i vår blå lilla Mini Cooper som vi var tvungna att lämna kvar. Ben&Jerry's glassen som kostade 10 kr styck.

Framför allt saknar jag människorna. De man mötte på gatan, under löpturen på Bayshore, på Publix (motsvarande ICA). Var man än mötte dem och hur situationen än var så log de flesta alltid. De var så tillmötesgående, så trevliga jämfört med hur en stor del av Sveriges befolkning beter sig mot främmande människor. Det spelade ingen roll om det var 40 grader varmt ute och man mötte någon stackare på Bayshore som precis som en själv fightade sig fram med svettet bokstavligt talat rinnandes ner mot marken; den stackaren såg alltid upp när man passerade och hälsade på ett eller annat sätt. Det kunde vara det klassiska "Hello, how you doin'?". Det kunde vara ett stort leende med de uppmuntrande orden "Good job!" Det kunde också bara vara en kort nick, men även det var rena artighetsfrasen jämfört med Sveriges sura miner. 

 

Nu är det dock dags att släppa taget om Tampa. Jag är helt bombis på att jag en übervacker dag kommer dit igen, men nu gäller det att fokusera på de närmsta åren och leva i nuet. Jag ska ju till Belgien! I tre år! Ain't that something!? 

 

Men nu.

Goodbye, my precious Tampa Bay. I'll be back before you know it.

15/06-10 - 3/08-11

 

 

På onsdag flyttar vi ut ur huset. Det vill säga om fyra dagar. Shit alltså, här har jag bott hälften av mitt liv, och nu ska vi lämna det för gott. Börjar faktiskt få lite ångest över att lämna allt. 

 

Kom hem igår från Linnsan i Tranås, väldigt skönt att komma hem men samtidigt väldigt tomt då jag verkligen, verkligen trivdes med Linn och hennes family. Det var så mysigt!

Sista dagen (dvs igår) gick vi upp halv fem för att fånga soluppgången på bild nere vid sjön. Det var sååå vackert, önskar jag hade bilder men det var Linn som ståd för själva fotandet med hennes kamera. Får be henne skicka de finaste bilderna så jag kan publicera dem :)

 

På onsdag blir det att åka till Söderhamn där farmor och farfar väntar. Tar med mig Allis också, vet inte hur det kommer funka på tåget så det är bara att hålla tummarna, hehe. Stannar där i några dagar och sedan blir det att åka till älskade Nora som då har kommit hem till Sverige efter typ en och en halv månad i Frankrike! Vi ska först jobba ett tag i Borås i någon skog, och sedan tare lugnt de sista dagarna hemma hos henne i Järlåsa innan jag tar planet till Bryssel någonstans kring den 16 Augusti. Har saknat den tjejen något rejält så det kommer bli jättemysigt! Har även hört att Linn (inte Linnsan, utan andra Linn) kanske ska vara med och jobba, och bättre kan det ju inte bli! We're the amazing trio förfaaaan! Sen ska ju tydligen Teo också jobba på samma ställe, och det blir ju grymt kul att träffa honom igen! 

 

Nu sitter jag med en chailatte och kollar på Batman. Tro mig, det låter tjusigare än vad det är, men mysigt är det absolut. Ska ta och sova snart dock, mår inte hundra. PUSS

 

Ameh tjena.

Ända sedan i måndags har jag varit hos Linn på hennes sommarställe i Tullerum utanför Tranås (Östergötland/Småland..någon?) och hittills har det varit underbart!

Det har varit jag, Linn, hennes storasyster Anna med kompis Lisa som åkte igår i ett stort fint hus alldeles vid sjön. Skiter i att vattnet är kallt, shit vad mysigt det är att kunna ta morgon/kvällsdopp!

 

I måndags, när de hämtade upp mig runt halvfyra-tiden, åkte vi ganska direkt till ett place och klättrade höghöjdsbana. Självklart tog ag den svåraste för jag ba: ameh det här har jag ju kört i Thailand förut, no big deal liksom..

JAG

DOG
.

Shit.

Linn var värsta apan (på ett BRA sätt) men jag blev kvar i träden ett bra tag..hehe. I alla fall!

Tisdag myste vi med vandring i berg och att ro över en jäkla sjö. Hahah det var jobbigt men kuul det med. Igår åkte vi till Bodaborg (googla) och de var sjuukt kul! Och idag har vi sprungit och spelat minigolf:)

 

Sorry för lite konstig text idag, måste ta och skärpa mig alltså. Annars har jag inte mycket mer att säga! PUSS

 

 

 

 

 

 

HEMMAAAA från ljuva Fredrikstad. Gode gud vad fint bröllopet var! Tyvärr var pappa en jädra drummel och glömde systemkameran hemma, så det blev inga bilder från vårat håll, men jag har baxat från släkt och vänner så det är koooolt.

Själva vigseln var underbar med en otroligt skön snubbe till präst som verkligen levererade. Några andra som jag blev djuupt imponerad av var solisterna! Den ena sjöng "Like lovers do" med världens mest ängalika röst, trots att hon senare på kvällen inte höll med om det - fattar inte varför..I alla fall! Den andra, en kille den här gången, sjöng "För dig" av Winnerbäck. Han var sjukt bra på gitarr och rösten var perfekt för en sång gjord av bäste Lars, men det jag blev mest imponerad av var dte faktum att han är norsk men sjöng på ren och klar svenska utan minsta brytning. Woaaaaaaaaw

 

Bröllopsfesten var GRYM minst sagt! Middagen var klassisk men gooood, satt vid det bästa bordet (närmast brudparet, skönaste personerna) som skålade för minsta lilla. Undrar hur många skålar det blev? 

Fina tal, härlig underhållning..alltså det var helt enkelt perfekt. Senare på kvällen sjöng jag även "The man who can't be moved" av The Script, och alltså..inte för att skryta meeen..stående ovationer liksom. Heheheh OKEJ jag skryter. Men det var en upplevelse jag nog aldrig kommer glömma! När dessutom solisterna från kyrkan kom fram och sa hur bra det var blev jag väldigt väldigt glad, för de var ju helt uhmaysing.

 vilket ledde till att det tog ett tag innan jag drog mig hemåt i en taxi med världens skönaste kusin Sandra som var lite hög på kvällen och kusin Anna med hennes man som var lika lugna och stabila som vanligt, haha!

 

Jaja, för att sammanfatta lite så var gårdagen (och morgonen hehe) otroligt mysig och härlig, och jag är så glad över att ha fått vara med på något så fint som detta! Tack fina Åsa och Anders för att jag fick komma, och återigen, STORT grattis! Pussss ♥

 

 

 

Jaha. Då var man i Fredrikstad i Norge då! Kusinen ska gifta sig och det kommer bli så mysigt! 

Fin fot jag har.

Pusss

 

 

Shit vad trött jag är i benen!

Det började med att pappa kom hem efter en träningscykeltur, helt euforisk; han hade hittat en mysig 12-kilometersrunda bortom Gamla Uppsala som han absolut tyckte att jag skulle prova. Saken var den att han gav ganska så vaga beskrivningar, så när jag begav mig ut idag var jag lite osäker på vart nånstans jag skulle svänga av som pappa hade nämnt något om. Men jag insåg rätt fort att det fanns många småvägar att svänga in på från den stora bilvägen, så jag tog för givet att den stora vägen i sig kanske skulle svänga av att sig självt någon gång..

Det gjorde den! Efter 9km kom jag fram till en rondell där det stod "Välkommen till Storvreta". Fuck.my.life.

Så det var bara att springa tillbaka då, samtidigt som det periodvis började ösregna och åskmolnen verkade komma närmre för varje steg jag tog. 

Sluttiden? 1 h 30 minuter, ca 18 km. 

I think I'm going to die :)

Igår var en jävligt INTENSIV dag! I alla fall vad gäller träning:

 

16.00-16.50 > Simning på fyrishov, intervaller

17.30-ca 18.00 > Snabb löpning på SATS

18.00-19.00 > Shape på SATS (mamma som ledde passet)

 

Det var dessutom extra jobbigt då jag dagen innan simmade lika långt samt körde ett stenhårt Bodypump pass som mamma även då ledde på SATS. Jesus christ, my legs are fucking hurting.

 

IDAG blire att bada med Allisbrallis på Fyrishov samt en långsam fast utdragen löptur i Gamla Uppsala. Sedan antar jag att jag borde börja packa. Vi lämnar ju trots allt huset den 25 Juli. Goddamn.

 

PUSS

 

 

 

Två av mina bikinis (de nyaste, de jag fick av mor & far från USA)

Kunde inte sova imorse. Så vad gjorde jag? Tog min ganska så kassa digitalkamera för jag orkade verkligen inte gå och hämta systemkameran och tog kort med det otroligt fina morgonljuset. Rätt karaktäristiskt med det höga ISO:t och ljuset i sig.