Ni behöver inte säga det; jag vet redan. Min uppdateringsförmåga rör sig sakta men säkert neråt likt en snigel i en..nedförsbacke?
Första skolveckan på St John's avklarad, och jag överdriver inte när jag säger thank god. Det har varit rent ut sagt ett fucking helvete att komma in i själva skolrytmen, och det som gjorde mig mest chockad var det faktum att de startade skolåret med stort S. Efter 7 dagar (torsdag, fredag samt hela denna veckan) i skolan har jag fått totalt 14 läxor. 14. Och nu snackar vi inte små fjuttiga läsuppgifter, nej då, här satsar man minsann stort.
Det jag märkt på dessa få dagar är hur otroligt amerikaniserad skolan är. Vem bryr sig om hur eleven mår? Bara betygen ser bra ut från utsidan är allt perfekt. Perfekt. Sedan händer det väl självklart olyckor när elever kollapsar av utmattning, men vad gör det? Allt är ju perfekt. Precis som det ska vara. Dog hon? Vad synd, hon som var en av de som verkligen höjde genomsnittet på skolans betyg. Utifrån sett alltså.
Och alla dessa bitches. Bitches everywhere. Snea blickar, skratt bakom ryggen, you name it. Det ironiska är att jag hamnat i en årskurs med 97or. Nittio-fucking-sjuor. Så varje gång de kollar snett får jag lust att fråga om det inte är dags för Bolibompa snart. Tyvärr vet de inte vad Bolibompa är. Obildade är de jävlarna också.
Nej men nu skola jag vara snäll.
Det ÄR mysigt. Det ÄR kul. Alla är SÅ snälla.
Jag har å andra sidan funnit några sjukt mysiga personer i både min årskurs och de runtom. Den som jag antagligen klickat mest med heter Ebba och är svenska! Asgrym tjej, tar ingen skit och jävligt hardcore over all. Kör motorcross på elitnivå tydligen, men har trots det joinat cross country teamet med mig!!
Maj-Britt heter en dansk brud som är allt annat än dålig. Snäll, rolig och har så grymt bra smak vad gäller kläder! Gav folk fingret redan första dagen med en badass kavaj och smala jeans. Önskar jag vore lika modig. Maj-Britt går i min årskurs och Ebba går i 11th grade, dvs en årskurs högre. Det innebär att hon precis startat med IB (jag och Maj lirar lugnt med pre-IB) och det lär vara rätt svårt.
Så vardagen flyter på med skola, träning, mat, läxor och sömn. Det är bra att jag är så busy, för då slipper jag tänka på det som annars skulle hemsöka mig när jag än slappnade av.
Jag saknar Sverige.
Jag saknar Uppsala.
Vännerna. Skolorna. Staden. Människorna. Att kunna cykla på RIKTIGA cykelvägar utan att riskera att bli krossad av en bil. Hus utan fuktskador. Vännerna.
Vännerna.
Jag saknar er, jag saknar er, jag saknar er, ÅH vad jag saknar er.
Och det gör så ont.
För jag vill också vara där hemma. Jag vill också uppleva det som de upplever just nu. ÅH.